Ytterligare en sak som är värd att kommentera från artikeln i New Scientist, punkt nr 9: "The vomit drinking doktor". Hur kan någon få idén att gå så långt som till att äta spyor för att bevisa sin tes? En viss Stubbins Ffirth gick så långt när han skulle bevisa att gula febern inte var en smittsam sjukdom. Han började med att försöka infektera ett sår på sin arm mha spyor från en person sjuk i gula febern när han klarade sig oskadd från det så satte han sig i en bastu där han under två timmar inandades ångor från spyor, när han inte heller nu blev sjuk gick han vidare till att äta spyor... När han fortfarande inte blev sjuk så slog han 1804 fast att hypotesen stämde (vilken senare visade sig vara falsk) men han fick iallafall sin doktorsgrad för arbetet.
Frågan är om det där med att äta spyor kan bero på något inte alltför genomtänkt vad på fyllan och villan, för vem vid sina sinnens fulla bruk skulle vilja äta spyor?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar